Kanonloppet är Ålands populäraste löparäventyr. Det ordnades idag för 49:e gången. Loppet startar på Norra Åland vid Markusböle i Finström kommun. Löparrundan går sedan genom terräng och landsväg och målgången sker på Wiklöf holding arenan i Mariehamn.
För andra gången
I år sprang jag loppet för andra gången. Jag hör inte till de som krigar om medaljer utan är en av de som njuter av att plåga mig själv genom dessa långlopp. Ifjol gick jag ut allt för hårt och mötte väggen redan efter 13km, något som jag med hjälp av erfarenhet skulle försöka undvika detta år. Mitt mål var enkelt, att ta mig i mål och att putsa tiden och resultatet 2h20min från ifjol. Min taktik var helt enkelt att haka på en kollega som har erfarenhet av att springa jämnare än jag själv.
Start och inledande del av loppet
Loppet är bra arrangerat och det ordnas busstransport från Mariehamn. Jag valde bussen som skulle avgå klockan 10 från WHA. Bussen var full med ivriga och förväntansfulla löpare och motionärer. Stämningen var på topp när vi kom fram till Markusböle. Känslan innan ett lopp är härlig tycker jag. Lite pirrigt men mest roligt. Eftersom vädret var mulet och 8 grader med lite inslag av vind tänkte jag att det är klokt att stanna inne och hålla värmen. Med 20 minuter till start begav jag mig ut och började värma upp tillsammans med många andra.
När det var 5 minuter till start begav jag mig mot starten och hängde på instruktören som höll i den sedvanliga uppvärmningen till musik vid långlopp. Sedan med minuter kvar började jag söka efter satellitmottagningen på pulsklockan, för att hålla koll på farten. Mitt i allt gick startskottet och klockan var dessvärre inte redo.
Loppet startade och jag intog en position ganska långt bak för att inleda i ett lugnt tempo och känna efter för att sedan vid 15km boosta självförtroendet med att springa om de som gått ut för hårt i starten. Det var taktiken.
Taktiken lyckades inte till fullo denna gång heller skulle det visa sig. Mina följeslagare och jag föll nog för grupptrycket och öppnade första 5km i 5.08min/km tempo och pulsen var ca 170. Jag kände att det gick hårdare än jag hade tänkt men samtidigt finns det alltid en röst bak i mitt huvud som säger att kanske det går bra ändå. Hur som helst så trots den något hårda öppningen så kändes kroppen ok med farten och jag beslöt att lite sakta in men ändå inte släppa placeringar.
Naturskön bana
Loppet går ett med naturen längs stigar och skogsvägar till att börja med. Av och till springer man förbi lite boskap och speciellt i början av loppet är du tvungen att hålla tungan rätt i mun och springa slalom mellan högar av hästskit.
Runt 8-10 km började huvudet signalera att det gick tungt. Benen kändes bra men jag hade en liten svacka i motivationen där helt enkelt. I samma tävling året innan var det ju just där 10-12km som jag gick in i väggen vilket jag ville undvika detta år. Vändningen på svackan blev att jag blev omsprungen och hängde på i damens tempo. Efter ett tag började det gå lättare igen och det kändes som att jag kom in i ett flow.
Jomala kyrka – en milstolpe
För mig och för många så är Jomala kyrkas kyrktorn en milstolpe i loppet. Det är strax innan 15 km och 2/3 av loppet är avklarat. Vid det laget hade grusvägen och skogsstigarna bytts mot landsväg och asfalt. Med jämna lätta steg kom jag till 15km vid Vikingahallen med tiden 1h 22min. En tid som är helt ok. Härefter byts underlaget till bark och spånbana i kuperad terräng.
Mjölksyra
Vid detta lag skulle alla löpare vilja ha krafter att bara ånga på men det är här som många vet att utmaningen börjar. Efter att jag sprungit en halv kilometer kände jag att härifrån kommer det att bli kämpigt och det blev det också. Mjölksyran började kännas i benen och jag kände att det finns inga fler växlar att lägga in.
Envis
Jag har aldrig avbrutit ett lopp och tänker nog försöka hålla den statistiken. För mig är ett lopp godkänt så länge som du tar dig över mållinjen. Det som är det tuffaste psykiskt är att se alla som springer förbi dig med lättare steg en dig själv. De resterande kilometrarna gick nog bara på vilja och vetskapen att rör jag mig framåt så kommer jag i mål. Ifjol gick jag in i väggen i ett tidigare skede av loppet men kände nog att jag hade mer att ge på sista tredjedelen än jag hade idag.
När jag joggade som en anka förbi begravningsplatsen i Mariehamn var det en åskådare som ropade att ni kommer att klara 2.15. Skulle krafter funnits skulle jag nog ökat där men som sagt så var krafterna slut.
Målgången
Att gå i mål i ett sånt här läge är väldigt skönt och befriande. Jag gick i mål på tiden 2h 18min vilket var en förbättring med 2 minuter från fjolåret. Väl i målet pryddes vi med en fin medalj och blev befriade från tidtagarchipet på vristen. Sedan smakade kaffet och bullen otroligt bra.
Efter loppet var det fritt inträde till simning i Mariebad. Mina döttrar hade deltagit i Julle-loppet som ordnades samtidigt så det var passande avkoppling efter ansträngningen. Nästa år är det jubileum – då blir det att putsa tiden ytterligare.
